Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Det blir en sommar med blommor i alla nyanser.
SvaraRaderaVarmt fält av kärlek.
Klarblå himmel och svaga varma vinder.
Änglarna tittar ner och ler.
Puss och kram <3
När knoppen så brister vecklas där ut ett blad som sträcker sig mot en värmande sol och svalkar sig i sommarregnet. Bladet lapar sol och skänker skugga. Ett ensamt blad darrar i vinden men lövverket susar mäktigt, lövverk som en gång var små knoppar.
SvaraRaderaUr: Tankar en förmiddag i solen.